Museerna berättar om Minnen

Jörgen Löwenfeldt från Nordiska museet berättar om användning av Minnen.se

  •  (Foto/Photo)

Vad heter du? 

Jörgen Löwenfeldt

Var jobbar du och vad är din jobbtitel? 

Jag jobbar på Nordiska museet i Stockholm och har titeln projektledare digital insamling.

Vad består dina arbetsuppgifter av? 

Jag driver och utvecklar olika digitala insamlingar för Nordiska museet. Jag arbetar även med att utveckla presentationen av insamlingarna, gärna digitalt.

Hur använder du Minnen i ditt arbete?

Minnen.se är navet i våra digitala insamlingar som vänder sig till allmänheten, och som utgår från crowdsourcing. På sikt skulle jag även se att museet använder Minnen.se även i intendenternas och fotografernas arbete, som en digital minnesbank.

Varför påbörjade du insamlingen i av folks erfarenheter av COVID-19 i Minnen?

Vi har erfarenhet av att snabbt starta insamlingar genom Minnen.se, t ex i samband med terrordådet på Drottninggatan och kring #metoo. Den här gången gick det ganska snabbt. Jag och min närmaste chef diskuterade frågan redan de första dagarna och beslöt att agera, varpå vi rådfrågade avdelningschefen för kulturhistoria samt en av intendenterna, för att se till att vi ställde rätt frågor och eftersökte rätt typ av material, och styresmannen. Samma dag frågade vi Norsk Folkemuseum om de var intresserade av att starta en identisk insamling i Norge. Redan efter några timmar hade nyhetsbyrån TT skrivit om insamlingen och vi märkte att behovet av att skriva av sig var stort. Effekten var omedelbar. Att vi valde att påbörja insamlingen hängde ihop med den extrema påverkan på vardagen som corona fick för människor, och i och med att Nordiska museet ska dokumentera vardagen i Sverige blev det givet att snabbt agera.

Vilken typ av reaktioner och respons har du fått?

Vi har när jag skriver detta fått in snart 3500 bidrag. Sedan vi drog igång insamlingen har det kommit oerhört mycket mejl med respons från deltagarna, men insamlingen har även medfört dagliga kontakter med media och med olika företag, organisationer och forskare som vill inleda samarbeten med Nordiska museet. Insamlingen täcker ju hela Sverige så i någon mån har vi blivit ”Sveriges minne” kopplat till tiden med corona, och det är också i den rollen vi har pratat med media (tv, radio, tidningar).

Vilka faktorer är avgörande för att arbetet/projektet ska lyckas?  

Det här återstår att analysera på allvar, men det är klart att vi funderat en del redan på vad som gick rätt den här gången. Vi har under våren lanserat en till insamling, Mitt liv, som riktar sig mot skolbarn, som också fått stort genomslag (nu 1700 deltagande barn på några veckor) i media. Där var nyckeln att en av uppgifterna gick ut på att berätta om en dag i livet, som just nu då berör corona. En annan nyckel där var att vi haft en testklass som media kunnat prata med, filma och fotografera. Ja, kort och gott har media varit en viktig pusselbit i att få spinn på insamlingarna.

Dock ska sägas att media framförallt varit intresserade när de fått veta att intresset för att delta varit stort. Så det är egentligen den frågan jag bör besvara.

Varför har många velat delta i coronainsamlingen? Jag tror att rubriken varit viktig. ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”. Den ringar in vad det handlar om, vem som är berörd, vad man ska göra och framförallt varför man ska göra det. Frågan ”what’s in it for me” är avgörande känner jag när vi pratar crowdsourcing. Här är syftet att hjälpa framtidens forskare, och indirekt även att bearbeta den här speciella tiden i allas liv. Vi har utgått från personen från berättar och inte från museet. Frågorna är också utformade för att vara enkla och få och lätta att besvara. Den som berättar ska fokusera på frågorna och inte på om den vill vara med. Att vi var först bidrog förstås också. Vi jobbade snabbt och fanns på plats när intresset var som störst.

I Mitt liv-insamlingen har ”berätta för framtiden” också varit nyckeln, tror jag. Att få barn att intressera sig för tid. Själva insamlingen drivs där av en lärare, så där behöver vi inte anstränga oss lika mycket för att få just alla elever intresserade av projektet. Det är istället läraren som är nyckeln.

Jag tror att man bör tänka så här med alla typer av digitala insamlingar. Varför ska man delta? Och om det inte är självklart att man självmant ska göra det behövs en insamlare/samarbetspartner. I detta fall läraren.

Vad skulle du önska att du hade vetat innan du startade projektet?

Vi hade behövt mer färdiga processer för hur vi ska agera i såna här situationer. Nu blev insamlingen till genom egna initiativ, men det var inte självklart att vi skulle göra detta. Nästa gång något liknande sker borde vi ha färdiga handlingsplaner så att det inte blir personberoende. Sedan är frågan om underhåll och löpande förvaltning också en nyckelfråga. Denna insamling har slukat mer än hela min arbetstid under våren. Man måste ta höjd för mediakontakter, förfrågningar och allmän support. Det är inte bara att skapa ett formulär på nätet och gå därifrån, utan det kräver en konstant närvaro som är oerhört tids- och energikrävande.

Vad är det mest överraskande och givande du har lärt dig under processen?

Genom coronainsamlingen har jag fått upp ögonen för vilket fördjupat material vi kan samla in med hjälp av frivillighet. Annars har insamlingarna inte alltid nått så många eller gett så rikt material. Den här gången känns det som att vi fått dagböcker donerade till museet, som man också är villiga att dela med sig av. Just det, den tekniska mognaden i samhället och öppenheten mot omvärlden, har förvånat mig lite. Eller det har fungerat som en aha-upplevelse. Vi når även äldre via webben nuförtiden och det lär inte avta. Genom dessa framgångar har vi onekligen fått blodad tand och tänker på hur vi ska kunna utforma framgångsrika insamlingar digitalt i framtiden.

Vad har du för råd till andra som vill använda Minnen?

Ställ frågan: ”What’s in it for me”, utifrån användarens perspektiv. Att få någon att dela med sig av sin tid och sina erfarenheter kräver att man ger något tillbaka. Det handlar då inte om pengar utan kanske ett löfte om att spara personens åsikter och tankar för framtiden. Gör detta tydligt. Över huvud taget bör hela insamlingen vara tydlig och enkel att delta i. Det finns ibland en önskan att ha långa beskrivningar och många frågor i formulären, och det tror jag lämpar sig bättre för insamlingar där man har en utpräglad insamlare som jagar in berättelserna (ex en intendent eller en lärare). När det bygger på frivillighet behöver trösklarna vara låga.

Sedan: Intressera media, för att få spridning. Och använd sociala medier (köp gärna annonser). Det gäller att vara där folk är. Klickar man på länken hamnar man ju direkt i formuläret. Det märkte vi i början av coronainsamlingen att villigheten att dela den i sociala medier var stort. Man kände att man gjorde nytta bara genom att sprida insamlingen. Också där finns ett ”varför” inbyggt. Alla behöver inte själva delta, men marknadsföringen är också viktig.

Är det något annant du vill lägga till?

Vi har funderat en del kring hur materialet ska presenteras, och det kommer också frågor kring detta. Vi satte ganska snabbt ihop en egen karta för att kunna visa var berättelserna kommer ifrån. Det har vi märkt gjort att många också använder insamlingen enbart för att läsa, och det har inneburit att lokalmedia kunnat ha inslag av typen ”70 personer i Kronobergs län har berättat om livet med corona”. https://digitalt.nordiskamuseet.se/coronaminnen/ (Kartan innehåller både norska och svenska svar).

Jag skulle även vilja sätta ihop en digital utställning med några av de kvalitetsmässigt bästa bidragen, men där har inte tiden riktigt funnits. Här skulle jag också gärna ha en färdig form för presentation till nästa gång vi behöver jobba på det här sättet. Minnen.se är ett bra verktyg för insamling, men lämnar en del att önska i presentationen, tycker jag. Om vi kan visa upp bidragen snyggt och museimässigt tror jag också vi kommer att få fler att ställa upp.